Religionen i tiden

Fler krönikor från Skrivarlinjen, vårterminen 2017. Här skriver Dennis Forsgren.

Religionen i tiden

Vi lever i ett religiöst tidevarv. Tron är grunden för vår argumentation när vi ställer god moral mot ond moral för försöka reda ut något kring människans ensliga lott på jorden. Förhållningssättet skär igenom samhället. Allt från siarna på ledarsidorna till prästerna i politikens olika tempel till oss vanliga syndare som desperat försöker utröna om vår odödliga själ kommer brinna i helvetet eller få fröjdas i himmelriket med alla de härligheter som där utlovas.

De verktyg vi har med oss är de samma som för alla människor sedan tidernas begynnelse i religiösa frågor. Bönen, bikten och offret. Alla är de till hjälp för oss i vårt famlande efter den väg som ska frälsa oss från de avkrokar vi kan hamna på om synden får sätta klorna i vårt kött.

I bönen som idag tar sig uttryck i konsumtion har vi möjlighet att upphöja de dygder vi strävar efter till vårt rättesnöre. Vi ska veta att göra skillnad på vara och vara och lära oss att vara i samklang med våra varor. Att konsumera korrekt är det mest effektiva sättet att visa prov på sin gudsfruktighet.

Men vi gör våra snedsteg. Det tycks vara den ursprungliga paradox som religionen bygger på, att ingen kan vandra spikrätt längs den väg som erbjuds. Då tar vi till bikten och ber om förlåtelse eller åtminstone förståelse för vi är blott människor. Det konstant gnagande malande dåliga samvetet vakar över oss som vore det Jesus självt. Och vi biktar oss till alla som vill lyssna eller som tvingas lyssna eller som råkar lyssna. Eller lyssna och lyssna, kanske kommer höra närmre verkligheten, där öron fångar sporadiska röster i den eviga biktens brus.

Och så offret. Den fysiska konditioneringen av vår uppenbarelse. Syftat att skapa oss i guds avbild. Ändlösa timmar i starkt upplysta lokaler där vi går in smutsiga men utträder rena efter en ordentlig genomkörare. I vart och vartannat gatuhörn hittar vi de heliga offerlokalerna till vilka medlemskap kan lösas. Här finns ett effektivt system på plats för att se till att vi kan utföra vår religion tillsammans med endast likasinnade då medlemskapen sorterar oss efter inkomst.

Världen har för mig en tendens att framstå som obegriplig. Långa nätter sökande i analyser, teorier och krönikor men det är något fundamentalt som saknas. Som om språket har kopplats loss från vad det är tänkt att beskriva. Kanske är det så att språket hör en annan tid till. En tid som inte bottnade i tro. Det når därför inte i kärnan, det är inte med i balens dans utan står skröpligt och håller hov i lokaler som inte längre är salonger utan som nu blivit museum. Skrivaren kan inte längre rikta sin blick mot Voltaire utan bör istället plocka fram sin bibel och läsa som om livet och döden hängde på det.

Dennis Forsgren

Välkommen till den andra bubblan

Deltagarna på Skrivarlinjen har jobbat i kortprosans gränsland. Här en krönika av Eric Tegnander.

Välkommen till den andra bubblan

Det är en ganska bra bit hem till mig. Hem-hem, alltså, till dit jag kommer ifrån. Om vi skulle sätta oss på ett tåg från Stockholm nu skulle vi vara framme om lite drygt sex timmar. Avståndet är stort, inte bara geografiskt. Att säga att det är en annan värld är såklart att ta i, men det händer att det känns som ett annat land. Det är helt klart en annan bubbla, långt från de rosa molnen och den politiska korrektheten i Stockholm. Det här är något helt annat. Ett annat liv och ett annat sätt att leva det livet. Välkommen hit. Välkommen till resten av Sverige.

Vi är lite speciella du och jag som gör den här resan tillsammans. Det är ovanligt att röra sig från Stockholm till landsbygden, ut ur en bubbla och in i en annan. De flesta gör det aldrig och därför är det sällan de här bubblorna möts. De är i princip helt skilda. De har olika informationskällor, olika maktanalyser, olika forum för diskussion, rentav olika sanningar.

Okej, riktigt så illa är det kanske inte. Det händer faktiskt att de möts ibland. Vi kommer till exempel prata med dem där hemma om varför invandring inte bara är dåligt. De kommer säga att vi inte har råd att ta emot fler och vi kommer svara att det nog lönar sig på sikt. Sen när vi kommer tillbaka till Stockholm kommer vi få förklara för dem där uppe varför de där hemma är frustrerade över sin egen maktlöshet. De där uppe kommer säga att det ju bara är att flytta om det inte passar och vi kommer svara att det inte riktigt är så enkelt. På båda ställena kommer det finnas folk som tycker att vi är idioter. Så visst händer det att bubblorna möts. Ibland är det till och med rätt lika varandra.

En av de stora sakerna som folk i bubblorna verkar ha gemensamt är att de inte vill bli störda. Det är jobbigt att bli störd. Nä, människor gillar att få sin egen världsbild bekräftad. Vi människor är inte ute efter det bästa för samhället. Vi är ute efter att få höra att våra idéer är det bästa för samhället. För det är gött att ha rätt. Erkänn därför aldrig för någon att du har fel. Det blir bara jobbigt. Det bästa för samhället bestäms inte (längre) i öppen konstruktiv debatt mellan två eller flera parter. Det bästa för samhället bestäms av känslor, upplevelser, vad dina föräldrar har lärt dig och vem som skriker högst. Smidigt, va?

Och som om inte det vore nog förstärks ju hela grejen av den ena gruppens stereotypa bild av den andra gruppen. Det finns en bild av att alla i Stockholmsbubblan är fjantiga haschflummare i hampakläder. Det finns en bild av att alla i landsbygdsbubblan är Sverigedemokratiska grisbönder i blåställ, gummistövlar och Lantmännenkeps.  Det är tacksamt att tänka så om man vill att ens motståndare ska ha fel. Det är däremot suboptimalt om man vill föra ett konstruktivt samtal.

Jag menar, visst kan konflikt vara bra, men det här börjar bli löjligt. Hur vore det om folk slutade tjafsa och tog ett djupt andetag? Skärpning!

Eric Tegnander