Jag vägrar
Jag behöver skriva en krönika? Jag vill inte. Okej, den ska vara klar om en vecka, det är lugnt, okej. Men jag vill ändå inte skriva en krönika, eftersom jag ju är prosaist, jag vill bara skriva skönlitterärt och inget annat. Att skriva krönikor känns så forcerat, jag behöver liksom låtsas att folk vill läsa mitt malande bara för malandets skull. Skönlitterärt skrivande, prosa, lyrik, det skriver jag för att det är kul, för att jag har så mycket ord och text i mig som skriker efter att få släppas fria. Så fort jag tvingas in i en mall för hur min text ska se ut gör mitt skrivande en tvärnit och vänder tillbaka in. Jag vill skriva för att skriva, för att skriva och skriva, och för att skrivandet inte tar mig någonstans alls, samtidigt som jag färdas genom rymden snabbare än ljuset. Om någon säger till mig hur och när jag får färdas med mitt skrivande går det bara inte.
Jag vrålhatar konceptet att ens skrivande kräver en viss form, att det enbart finns ett par tre sätt att skriva på för att kunna tjäna pengar på det. Låt mig bryta alla former och stressa mig inte in i något så kallat brödskrivande. Som om det är viktigt att få betalt för sin konst.
Inkomst rimmar på livsviktigt just p.g.a. att en bokstavligt talat kan dö utan inkomst. Nyttigt skrivande. “Att kunna skriva för levebröd kan vara bra.” Det kan också vara bra att förlösa ett barn vaginalt, men det kan, också bokstavligt, ta kål på en. Jag skriver för min egen skull och för att andra som vill ska få läsa det jag skriver, jag vill höra vad de tycker, jag vill nå ut, så andra kan nå mig. Sekunden ordet nyttigt introduceras i din mun vill jag bränna alla mina skrivblock och slå sönder min dator. Mitt skrivande ska så fan heller vara någon sorts ekonomisk nyttighet, för mig eller någon stor-kapitalist. Litteratur i alla dess former ska vara kostnadsfri, gratis. ALL LITTERATUR. Jag menar, vi har ju biblioteken redo, färdiga att ta över världen.
Lovisa Andréasson
